Hej hopp, hemma efter ännu en lugn dag på jobbet kan man säga.
Idag hände en ganska rolig men opassande sak under andakten! I en bön som alla läser tillsammans (både jag, Majken  och besökarna) så säger man "i den helige andens namn" och vi har skämtat lite om det och sagt den helige Anders när vi varit själva. Så idag när vi läste bönen så kände jag att jag inte klarade av att säga just dem orden, så jag var tyst. Men då började Majken istället skratta när hon förstod varför jag helt plötsligt blev tyst! Och tror ni att jag klarade av att inte börja skratta jag med då? NEJ, det gjorde jag inte. Som tur var så skulle vi inte säga något mer just då utan vi skulle starta en låt. Låten startades och jag och Majken satt och hoppade av skratt på våra stolar tills den var slut.
Det ända jag tänkte var hur oproffsigt det var att börja skratta på en "seriös" andakt! ... och att det var väldig kul, haha!

Varför är allt mycket roligare när man absolut inte får skratta?

puss♥/M